Jag irritererar mig på mig själv ibland. För att jag tröttnar så lätt på saker. Det brukar börja med att jag blir sådär jättejobbigt totalt besatt av något, sen tar det inte lång tid innan jag är sjukligt trött på det. Jag lever liksom i perioder hela tiden. Perioder då jag har jeans varje dag, perioder då jag har strumpbyxor varje dag, perioder då jag har mittbena, perioder då jag fotar hela tiden, perioder då jag bara lyssnar på en viss typ av musik, ni fattar grejen. Just musiken varierar nog mest. Jag kommer ihåg min avril lavigne/greendayperiod, min 60talsmusikperiod, min nelly furtado/beyonce-period, min mika/alphabeatperiod, min linkinpark/nickelback/takidaperiod... finns typ inget jag inte har varit besatt av. Grejen är att jag typ inte kan blanda under perioderna, typ gilla olika typer av musik samtidigt. Det går liksom inte att lyssna på beatles och rihanna på samma dag. Det är knappt så att jag kan växla mellan jeans och strumpbyxor flera gånger i veckan haha, lite stört. När jag väl går in för något så kör jag fullt ut liksom. När jag hittar en låt jag gillar väldigt mycket är det jättesvårt att lyssna på andra låtar, till jag tröttnar på den dårå. När jag har ett nytt favoritplagg måste jag tvinga mig själv att ha andra kläder också för att det kanske skulle bli lite ofräscht efter ett tag liksom, heh. Konstigt babbelinlägg kanske, men jag funderade lite över det här idag. De senaste dagarna har jag inte velat lyssna på något annat än techno och sånt. Det händer lite då och då. Får ett enormt sug efter platt intetsägande enformig ren fjortisdunk. Tar kanske två dagar, sen tröttnar jag på det och återgår till min vanliga musik. Haha, jobbig människa liksom.

//Anita