Sitter och funderar lite en torsdagskväll som denna. Redan nu kan jag väl förutspå att detta inlägg kanske blir lite flummigt och osammanhängande. Det jag funderar över är om man kan vara för snäll. Hur det liksom kan vändas till något negativt och inte vara gynnsamt för en själv. Fick frågan för ett tag sedan av Hanna om jag någonsin har bråkat med någon, jag är tydligen så snäll och söt att hon inte kunde föreställa sig det? Haha. Jag kan ju försäkra er om att jag har bråkat med folk. Fast helst så undviker jag ju det. Är det snällhet eller konflikträdsla? Häromdagen tyckte jag synd om en sverigedemokrat, får man ens det? Det var verkligen inget jag valde, det finns inte mycket som jag ogillar så mycket som sverigedemokraterna. Men när han stod där omringad av massor av södervänstermänniskor som praktiskt taget skrek åt honom såg han så liten och rädd ut. Jag trodde att jag skulle njuta av denna syn men aj vad jobbigt det var att se.
Sen finns det ju en historia som har upprepats under alldeles för många släktkalas från en friidrottstävling när jag var liten. Jag skulle springa 60 meter och min bästa kompis sprang i banan bredvid. Mitt under loppet tappar hon sin sko och vet ni vad jag gör då? Jag stannar och väntar på henne. I en springtävling.
Det var väl jag i ett nötskal ungefär, för snäll för mitt eget bästa. Jag lät folk köra med mig och jag hade en bästis som var som min chef. Som egentligen mobbade mig på flera sätt men som jag gillade ändå. Jag hade ingen egen vilja eller åsikt, inte som jag vågade visa i alla fall. Det är läskigt att tänka tillbaka på de månaderna, hur jag bara hängde på och accepterade allting.

Har ingen aning om vad dessa tankar kom ifrån helt plötsligt men det skönt att skriva av sig. Även om troligtvis ingen läser.